Om Lhasa Apso

På denna sida hittar du historik för Lhasa Apso, rasstandard samt RAS - Rasspecifik avelsstrategi för Lhasa Apso.

Historik för Lhasa Apso,

den långhårige Lejonhunden från världens tak Tibet.



Lhasa apsons ursprung är höljt i dunkel, men det påstås att det finns dokumentation redan från år 880 f.Kr.

 

I hemlandet Tibet benämns vanligen både tibetansk terrier och lhasa apso som kort och gott "Apso", som syftar på hundarnas hårlag. Ordet apso har översatts till "getlik" eller "hårigt skägg", men lhasa apson har även benämnts "apso seng-kyi" vilket skulle kunna tolkas som långhårig lejonhund och det tack vare likheten med de stiliserade lejon som ofta avbildas i inhemsk och kinesisk konst och konsthantverk. Namnet lejonhund kan också ha anknytning till buddismen som är religionen i Tibet. Buddha själv avbildas gärna ridande på ett lejon, ett djur med stor symbolisk betydelse.

Lhasa apson har inte betraktats som helig men kan ha setts som lejonets jordliga företrädare främst i kraft av sin likhet.

Lhasa apson kom att bli klostrens och de mer välbärgades familjernas gunstling, hundarna såldes inte utan skänktes som bevis på uppskattning till de som förtjänat dem. De kinesiska kejsarhusen mottog med säkerhet ett flertal små långhåriga tibetanska hundar i gåva. Dessa kom oundvikligen att blandas upp med det inhemska dvärghundsbeståndet och förmodligen har bland annat shih-tzun till viss del apson att tacka för sin existens.

 

Troligast är att lhasa apson i klostren och rikemanshem fyllt funktionen av tjuvlarm. När apson tack vare sin goda hörsel väckt upp husfolket, skrämdes eventuella inkräktare bort till modellen mer imponerande vakthundar, t ex den tibetanska mastiffen.

Att lhasa apson också under långa tider hållits som älskad sällskaps hund står helt klart. Ägarnas ovilja att skiljas från sina hundar och det isolerade liv de levde inom kloster murarna samt i välbärgade hem är troligtvis en av anledningarna till att rasen långt efter att Tibet som land "upptäcktes" rönte västvärldens uppmärksamhet.

Även det faktum att hunden inte heller var till salu ens om de så till äventyrs ägdes av en sämre ställd tibetan var säkert frustrerande för besökarna. Det förvånar säkert ingen att civilisationens utsände inte i första taget gjorde sig förtjänta av en lhasa apso som gåva.

 

Det påstås att självaste Dalai Lama glatt sig åt de inhemska rasernas spridning världen runt, hundarnas existens borgar för att landet Tibet aldrig faller i glömska.

Intresset för landet Tibet och dess människor, kultur har även ökat bland beundrarskaran av de Tibetanska raserna.

Till Europa

Redan i mitten av 1800-talet påstås de första exemplaren av rasen ha kommit till Storbritannien.Det dröjde dock fram till sekelskiftet innan importen tog fart och de långhåriga tibetanska hundarna väckte större uppmärksamhet.


Dock var förvirringen över de olika raserna stor och för enkelhetens skull drog man Lhasa apso och tibetansk terrier över en kam och kallade stora som små hundar för lhasa terrier. Namnet lhasa terrier - på den tiden var de flesta mindre hundar av terrier raserna och säkert var de flesta domare "terrier domare" så när dom skulle ger ett namn till den nya rasen blev det "lhasa terrier".

Att Lhasa syftar på Tibets huvudstad varifrån de finaste hundarna ansågs ha kommit ifrån men ordet "terrier" är svårare att gissa. Så småningom skilde man raserna åt och 1929 ses för första gången "lhasa apso" i tryck. Det dröjde inte länge innan nya asiatiska importer återigen satte den kynologiska klassificeringen i gungning, denna gång i form av små hundar som när allt rett ut sig kom att bli shih-tzu.

 

År 1965 återfick lhasa apso möjligheten att vinna championat på engelska utställningar en förmån som rasen förlorat under första världskriget. Samma år kom de första hundarna av rasen till Sverige genom Marianne Baurne kennel Krysants. Rasen har sedan dess en trogen skara beundrare, men apson lever i skuggan av shih-tzun både som sällskapshund och utställningshund. Shih-tzun registrerar fler valpkullar och har högre anmälningssiffror på utställning än lhasa apson trots att antalet registreringar för rasen ökat under senare år.

Päls och särdrag

 

Lhasa apson har en päls lämplig för hemlandets klimat, Tibet ligger på en höjd av 4- 5000m över havet och gör verkligen skäl för namnet "världens tak". Lhasa apsons långa päls består av underull och tämligen grova täckhår som skyddar såväl mot köld, snålblåst och stekande hetta. Apsons päls är vanligtvis inte fullt utvuxen förrän hunden är 2-3 år men den behåller sin skönhet länge och en apsos långa vackra päls är som grädden på moset. Vill man behålla pälsen i topp trim får man räkna med bad en gång i veckan, borstning, kamning och föning, noggrannhet är A & O. De flesta pälsfärger är tillåtna förutom leverfärg.


Äldre beskrivningar av lhasa apso nämner ofta en för rasen typisk knyck längst ut på svanstippen, den syns inte under pälsen, idag tycks förekomsten av "knycken" ha minskat. Lhasa Apson tycker om att vara aktiv, leka, gå promenader det finns också de som tränar och tävlar agility med sina små "lejonhundar".

Lhasa apson besitter stor personlighet, värdighet och integritet bakom den mittbenade luggen förblir dess ögon, själens speglar dolda för omvärlden så tillvida denna inte gjort sig förtjänt av apsons kärlek och uppmärksamhet.


Saxat från: Hundsport nr 7- 8 1993 , samt andra "rastidningar"

Kerstin Eriksson för SvKTR juni 2006

Rasstandard

RAS

Rasspecifik avelsstrategi för Lhasa Apso